c
  Bokskatter

        
Up Om svensk arbetarlitteratur

           Startsida                                                                                                                                                                                                   

Startsida > Läsa > Arbetarskildringar
 


Illustration: Amira Bavcic


Arbetarskildringar i svensk litteratur

Läs svenska arbetarförfattare och ta del av vårt kulturarv!

Här presenteras svensk skönlitteratur om arbete och arbetare. Här hittar du svenska arbetarförfattare, författare med rötter i arbetarklassen som i sina skrifter behandlar arbetet och arbetarens situation.

De klassiska arbetarförfattarna finns förstås med, men urvalet innefattar också några nutida skribenter.

Urvalet har gjorts av Carin G. Hansson.

Böckerna presenteras med omslag och baksidestext eller förlagsinformation.

 

 



Gunnar  Adolfsson
Född i våra dalar
(1970)

Tiden, 1974

Under nödåren i slutet av 1860-talet flyttade årligen tusentals svenskar ut från Småland och Blekinge till Nordtyskland. Det var främst det fattiga backstugufolkets söner och döttrar som lockades från svälten och nöden till de nordtyska storgodsen. Det är denna föga kända emigration som är utgångspunkten för Gunnar Adolfssons roman.


I Född i våra dalar får vi följa de unga utvandrarnas och deras ättlingars ofta bittra öden i det nya landet. Född i våra dalar är ett märkligt episkt verk präglat av den genuina berättarkonstens lyskraft, väl jämförbart med sådana verk som Mobergs utvandrarromaner och Hedenvinds Norrlandsepos.

Om omständigheterna varit annorlunda, om inte arbetslivet – journalistiken – och med tiden kommunalpolitiken och riksdagsmannaskapet kommit i vägen, skulle Gunnar Adolfsson, född i Småland 1906, tillhört den generation av självlärda författare som debuterade kring 1930. Hans första bok kom visserligen så tidigt som 1928, men det är med böcker som Träskoland (1964), Fattigmans tröja (1965), Vidjeringen (1968), Nattens spelmän (1969) och Född i våra dalar (1970) som han säkrat sig en plats bland våra stora folkförfattare och arbetarberättare.

 

 


Gunnar  Adolfsson
Träskoland

Zindermans, 1964

”Träskoland” är en verklighetsnära och engagerande skildring av den generation som föregick vår egen. Boken ger oss perspektiv bakåt mot en tid och ett samhälle som redan förefaller oss fjärran. Händelserna är förlagda till svensk landsbygds träskoland åren närmast före och efter sekelskiftet. Med episk bredd och med den äkta människoskildringens skärpa och lyster framträder bilden av en gången tids vardag.

Bokens myller av människor lever i ett samhälleligt brytningsskede, präglade av det förflutna, oförberedda inför det kommande.

Det vardagliga och tidsbundna framstår i denna krönika – så fylld av tidlös närhet – som ett levande, oupphörligt skiftande mönster av säregen skönhet. Bakom de hårda villkorens träskoland avtecknar sig människovarandets ständigt igenkänneliga, ständigt föränderliga landskap. Perspektivet bakåt mot träskolandets människor, gestaltade med kraft och klarhet, ger oss ett angeläget perspektiv på vår egen tid.

”Något av den stora Vilhelm Mobergs anda och språk återfinns i denna krönika från åren kring sekelskiftet.” Bibliotekstjänst.

 

 



Lars Ahlin
Tåbb med manifestet
(1943)

Bonniers, 1997

Tåbb är en arbetslös tjugoåring som vandrar omkring och letar efter jobb i depressionens Sverige. För honom betyder arbete inte bara försörjning, utan också en plats i samhället. Han har läst det kommunistiska manifestet som sin bibel och anlägger Marx och Engels syn på allt vad som sker runt omkring honom. Han anser sig vara ett offer för de ekonomiska krafternas spel, utan möjlighet att själv forma sitt liv.

På sin väg möter Tåbb många människor. Kringflackande ynglingar som han själv, men med en annan syn på tingen, tvära och arga småborgare, som inte känner solidaritet med honom, myndigheternas representanter, som vill sätta fast honom för lösdriveri.

Men också människor som har något positivt att ge honom. Kvinnor som han älskar som den extatiska skogsflickan Anna och hans vackra barndomsvän Kajsa, samt inte minst konstnären Staffan, som öppnar Tåbbs ögon för individens möjlighet att gå sin egen väg i det kollektivstryda samhället. Tåbb med manifestet blev Lars Ahlins debut som författare 1943. Det är en utvecklingsroman där varje modern människa kan finna sina problem genomlysta, och en kärlesroman med glödande scener.

 

 



Ove Allansson
Det kommer alltid en måndag

Rabén Prisma, 1994

Varför sitter den arbetslöse metallaren Valter Jonasson häktad for mordförsök på företagsledaren David Floden? Till dem som finner detta obegripligt hör Valters granne Kicki, som jobbar på Volvo.

I berättelsen om Valters liv står det klart att arbetare inte endast drabbas av fysiska yrkesskador. Värre är sår i själen, förödmjukelser komna ur bristande respekt för arbetarnas människovärde. Värst är kanske när det förflutna på mer än ett sätt slår till i nutiden.

I häktet och liksom tidigare, efter hustrun Lenas död, hämtar Valter livsmod och äventyr ur böckerna. Han och kompisen Sprängarn tillhör den krympande stammen av bokläsande arbetare.

Valter lämnade i unga år inlandet och flyttade till Göteborg, och boken rymmer kärleksfulla och livfulla skildringar från arbetarstaden vid Göta Älvs mynning. Men framför allt är Det kommer alltid en måndag en aktuell nutidsroman.

 

 



 


Ann-Charlotte Alverfor

Sparvöga (1975)

En bok för alla, 2000

Hon heter egentligen Gertrud men morfar kallar henne Sparvöga för hennes klara skrämda ögons skull. Det är med de ögonen vi får en närgången insyn i de vuxnas beteende och deras dagliga, ganska enkla och torftiga liv. En kraftfull och rik skildring om mänsklig svaghet och brist sedd med barnets skoningslösa ögon och präglad av barnets ängslan och vrede, men också av hennes lättnad och glädje i stunder av ömhet och ro. En berättelse fylld av humor, humör, temperament, bitsk ironi och klarsynt förståelse för mänsklig skröplighet.

 

 


Ann-Charlotte Alverfors
Hjärteblodet

Bonniers, 1976

En enhällig kritik lovordade starkt Ann-Charlotte Alverfors debutroman Sparvöga, som kom 1975. I Svenska Dagbladet skrev Urban Andersson: ”Mer beröm skall jag inte slösa på Ann-Charlotte Alverfors nu, utan i stället bara uttala förhoppningen att hon just nu sitter och sliter med en ny bok om Sparvöga och det samhälle hon formats av. ”Den boken heter Hjärteblodet. Den berättar vidare om Gertrud Sparvöga, flicka i gränslandet mellan barn och kvinna, nyfiken, rädd, ömhetshungrande.

Hon bor i stationssamhället Reftele, beläget i närheten av den småländska gråstensprovinsen, där man tillverkar hönsglasögon, toalettpumpar till u-båtar och flaggstångsknoppar. Hon bär där tillsammans med bulldoggskindade farfar – bensinpumpsföreståndare och ”disponent i pilsnerdricka”. Och de andra. Farmor, oemotståndlig i fåfänga och köphungrig livslögn.  Morfar, mormor, som är kraft, klarsyn och klassmedvetenhet. Pappa, den lungsiktige f.d. cykelreparatören med poetdrömmar och livsrevansch som största bärkraften. Mamma, manschettproletariatets okrönta drottning, stark i arbete men alltmer kluven i sin klasskänsla.

 
 



Ann-Charlotte Alverfors
Snabelros

Bonniers, 1977

Det handlar om flickan Gertrud, hon som också kallas Sparvöga och Hjärteblodet. Om sista året i folkskolan – den sjuåriga sitsen av trots och likgiltighet. Om att vara 14-årig fabriksarbeterska oåterkallerligt lurad av ett bedrägligt frihetsbegrepp i ett lika bedrägligt folkhem. Om att få sina drömmar sönderklösta av en gråvässad vardag fylld av leda inför ett meningslöst underbetalt arbete. Om den desparata jakten efter livet röda träd.

När hon, Gertrud slutligen finner detta röda livsträd, slår hon armarna om det och skakar det med trotsig upplevelselängtan tills kottarna, glittrande av dagg och ollonsäd faller till marken och föder ett kryllande explosivt landskap, där vi bl.a. skymtar herrar Livet å Döden, Ryck i Byx, Budapest och  Madame Nöff. Slutligen, över alltsammans blommar en Snabelros, hickande kissvarm och gomsvullen. ”Här har vi en författare inte bara med stora ambitioner, utan också med en väldig fond av berättarglädje, av språklig vitalitet och ömsinthet inför den värld hon skildrar.” Maria Bergom-Larsson i Dagens Nyheter.

 
 



 


Dan Andersson
Kolarhistorier
(1914)

Tiden, 1974

Det var med ”Kolarhistorier” som Dan Andersson debuterade. Här träder en mogen diktare fram, konstlös och enkel, övertygande, konstnärligt stark. I berättelserna om en verklighet av fattigdom, yrkesskicklighet och slit kommer det självupplevda till sin rätt. Kolarnas farliga liv och urusla förhållanden väves samman med skogens liv och den folkliga övertron. Och med djup inlevelse sluter sig Eric Palmqvists illustrationer till denna den svenska arbetarskildringens klassiker.

 

 



Mary Andersson
Sorgenfri

Liber, 1979

Sorgenfri är en dokumentärroman full av glädje och humor mitt i svårigheterna. Oftast lyckas människorna behålla optimismen och även kraften att fortsätta. Boken är skriven på ett mustigt, levande språk som för tankarna till Moa Martinson. I Sorgenfri lär man känna människoöden som döljs i fattigbarackernas trängsel: Gudrun, Jenny, Brita, Tage, John, barberaren. Här berättas om kålstölder och fattigutspisning, om barnafödande och missfall, om kafferep och fester, om kärlek och romantik.

Sorgenfri handlar om livet och villkoren för människor i 30-talets Malmö. Läsaren kliver rakt in i myllrande barnkullar, enorm trångboddhet och växande arbetslöshet.

Men samtidigt in i en tillvaro av gemenskap. Inte minst handlar det om en solidaritet mellan kvinnorna, mödrarna till de många barnen, hustrurna till de arbetslösa männen, husmödrarna med de många munnarna att mätta men utan mat i skafferiet. Mary Andersson gör med Sorgenfri en imponerande romanlitterär debut. Redan tidigare är hon känd för den uppmärksammade pjäsen ”Maria från Borstahusen”. I Mary Andersson möter läsaren en berättare med glimten i ögat utan att hon därför bortser från livets skuggsidor. Ett betydande forskningsarbete har föregått skrivandet. Mary har själv sina rötter i den miljö hon så engagerande skildrar.

 

 


Mary Andersson
Maria från Borstahusen.
Dokumentärroman.

Liber, 1980

Det är åren kring sekelskiftet 1900. Maria Ståhl, född i Borstahusen men inflyttad till Malmö, lever mitt i fattigkvarteren. Runt henne finns Emma och Axel, Malin och Magda, Nhatalia och Skitta Karissa, Cal och Emil, Kalle Smålänning och många andra. Människorna kämpar mot arbetslöshet och svält, mot maktfullkomlighet och orättvisor, mot sjukdom och nöd. Vad de har är sin gemenskap och sina händer. Barnkullarna är stora, inkomsterna ringa. Men ändå – i dessa människor lever ett hopp som aldrig dör, en gnista som inte vill slockna.

De hämtar kraft hos varandra – och mest hos den generösa och godhjärtade Maria från Borstahusen. Livet måste gå vidare. Mary Andersson debuterade 1979 med den uppmärksammade romanen Sorgenfri. Våren 1980 kom hon med faktaboken ”Asbestarbetarna berättar”, som också den fick omfattande publicitet. Hon har belönats med bl.a. Bokhandelsmedhjälparnas pris för bästa bok 1979 och Låt leva priset 1980 av tidningen Arbetet. Maria från Borstahusen är redan riksbekant som teateruppsättning av Skånska teatern.

 
 



 


Erik Asklund
Boken om Manne

Rabén & Sjögren, 1959

I fem böcker har Erik Asklund skildrat söderpojken Mannes uppväxtår och mognad: novellsamlingarna Manne och Röd skjorta och romanerna Mormon boy, Yngling i spegel och Kvarteret Venus. De utges här för första gången i en volym. Asklunds säregna och fascinerande berättarkonst består i att lägga ut en lång rad eller ett pärlband av strängt avgränsade, nakna och ofta bittra minnesbitar ur Mannes fattiga men långt ifrån färglösa liv.

Men det som kommer boken att lysa och gnistra, det är det skimmer av poesi och längtan som bäddar in varje bild ur Mannes liv, som väl ofta lånat drag ur författarens egen ungdom. särskild glädje kommer Manne att bereda alla stockholmsälskare. Asklund är ju känd som vår finaste och kunnigaste skildrare av Stockholm - och särskilt då Söder - och det säregna folkslag som där tagit sin boning. Hans glimtar från gator och torg, hem och arbetsplatser, gäng och klubbar, byggen och bönemöten är fångade med fotografisk sanningslidelse och obotlig förälskelse.

 

 



Majgull Axelsson
Slumpvandring

Månpocket, 2001

Det börjar med Augusta, ur hennes långa hår växer berättelserna. Hon blir med barn när hon tjänar piga i Stockholm, föder en flicka och kommer i början av 1900-talet till en bruksort i Roslagen där hon gifter sig med Isak och engagerar sig i politiken. Alice är Augustas barnbarn. På femtiotalet var hon en verkligt fin flicka, ständigt klädd i prydliga klänningar med vit krage. Men när hon blir med barn hjälper inte den vita kragen. Hon skickas till Augustas hus där ingen kan se hennes skam.

För sextonåriga Angelica - Augustas barnbarns barnbarn - blir huset ett gömställe. Hon har varit på flykt från sin egen familj sedan hon var tolv år gammal, och hon har legat med fler killar än hon vill minnas. Nu vill hon något annat. Frågan är bara om hon kommer att orka. Slumpvandring är en berättelse om tre kvinnor och tre tider, om sorg och sexualitet, om maktlöshet och hämnd, om födelse och död.

 
 



Helga Bergvall
Jungfru skär.
En roman från 20-talets Stockholm.

Lindblads, 1975

Helga Bergvall. ”Kerstin följer lykttändarens väg. Förstrött ser hon löpsedlarna tala om kriget men det är bara ord; verkligheten tjofsar och klafsar runt de trasiga kängorna och en ilsken vind sliter i den tunna sjömanskappan, pressar in den råkalla luften under kläderna.” Hon är tio år när vi träffar henne första gången på gatan uppe vid Maria kyrka. Det är om henne och hennes mor Kristina den här boken handlar. Den berättar om två människoliv, två kvinnoöden, från början av vårt eget sekel. Om ett fattig- och förtryckar-sverige som ter sig overkligt och avlägset. Ändå är det inte för så länge sedan.

 

 



 


Helga Bergvall
Jungfru vart tog du vägen?

Lindblads, 1976

Kerstin är tillbaka i Stockholm. Drömmen har blivit verklighet. Pigan ska bli fabriksarbeterska, ska stå vid löpande bandet och tjäna trettiofyra öre i timmen. En ny värld möter henne på fabriken. Nya kamrater, förälskelser. Hon får uppleva skammen att vara ensam mor. Men Kerstin väjer inte för det omöjliga. Symaskinen på avbetalning är första steget på vägen till en egen syateljé, ett eget hem och ett eget liv.

 

 



 


Stig Claesson
Västgötalagret
(1968)

En bok för alla, 1978

Stig Claesson kan som få andra författare på några få sidor visa upp ett helt liv. 1965 utkom den självbiografiska romanen Västgötalagret i vilken han påminner oss om att det funnits en antisemitism djupt i det svenska folkhemmet, till och med bland de fattiga hyresgästerna i barnrikehusen på Söder i Stockholm.

 

 



Stig Claesson
Vem älskar Yngve Frej?
(1968)

Aldus/Bonniers, 1972

Yngve Frej var en argsint soldat som dog i seklets början. Av hans stuga är bara en stenhög kvar. En f. d. skomakare i närheten, Gustafsson heter han, börjar visa den som fornminne för turister. Det blir en festlig och rörande konfrontation mellan en ny tids människor och gamlingarna i avfolkningskroken. Utom skomakaren och hans syster Elna är det ett par småbrukare som också ”har gjort sitt”, Eriksson och Öman. Boken berättar om deras öden några sommardagar när hela det övriga Sverige har ledigt. – ”Vi får gå här som fornminnen, hade Elna sagt”. Vem älskar Yngve Frej är en oförglömlig skildring av det försvinnande gammaldags livet på landet i Sverige – stillsam, rolig och gripande.

 

 



 


Maja Ekelöf
Rapport från en skurhink

Rabén & Sjögren, 1970

”Den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt.” – Karl Erik Lagerlöf i GHT.

Den hittills klaraste och ovederläggligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet. – Karl Vennberg i AB.

 

 



Kerstin Ekman

Häxringarna 1974
Springkällan
1976
Änglahuset
1979
En stad av ljus
1983

 

Kerstin Ekman
Häxringarna

Bonniers, 1974

Häxringarna är berättelsen om en plats där tågen började stanna. Kring den nya stationen växer det upp andra hus: järnvägshotell och affär, verkstad och post.

Ett palats försöker se ut som Riddarhuset i Stockholm, de flesta är mer anspråkslösa.

I husen bor människor, företagsamma eller svaga, "fina" eller "tarvliga". I centrum står framför allt en av dem – Tora. Född med dåliga odds i livet, uppfostrad i en utfattig knektfamilj, inklämd i ett slitsamt struntjobb vid en ålder när hon ännu bort få leka och gå i skolan.

Men Tora är en stark och levande människa, som kan behålla fotfästet och stiga vidare i det nya samhället runt stationen. Hennes styrka räcker också för andra, vekare människor omkring henne.

Efter sin stora framgång med "Mörker och blåbärsris" tecknar Kerstin Ekman en ny oförglömlig bild av Sverige, nu sådant det såg ut vid slutet av 1800-talet. Hennes värld är befolkad av människor som oemotståndligt lever – tragiska, komiska eller bådadera på en gång, fåfänga, ödmjuka och ofta fattiga. Och Tora är i sin duglighet, sin rådlöshet och sin strävan att göra rätt för sig en människa av den sort man aldrig glömmer.

 

 



Linnéa Fjällstedt
Hungerpesten

LTs förlag, 1975

I Hungerpesten skildrar Linnéa Fjällstedt de hårda nybyggaråren i södra Lappland på 1890-talet och i seklets början, då odlargärningen ytterst var en fråga om att överleva. Men berättelsen om Gustava Matilda Sjögrens uppslitande kamp på nybygget Riset i Vilhelminabyn Dorris är framför allt ett skakande kvinnoporträtt som bygger på de omfattande uppteckningar författarinnan har efter huvudpersonen, som är hennes egen mormor.

Titeln syftar på det omänskliga och hopplösa slitet att klara de allra elementäraste livsbehoven, på den ensamma nybyggarhustruns ansvarsfulla uppgift att bärga de sina, människor såväl som djur, över långa och gastkramande vinterhalvår, då maken vistades borta från hemmet på magra förtjänstarbeten och hotet om hungersnöden varje år återkommer som turerna i en ond dans och lika skoningslöst som en livshotande sjukdom.

Linnéa Fjällstedts roman är en spännande folklig berättelse, där äkta känsla för nybyggarnas strävsamma historia blandas med rik kunskap om deras speciella livsbetingelser. Den förmedlar gångna generationers erfarenheter av ett samhälle som hade långt kvar till vårt omsorgssamhälle, och den ökar i hög grad vår kunskap i ett ämne som brukar kallas för Folkets historia. I ett för- och efterord av Sune Jonsson förknippas berättelsen med ett vidare sammanhang och Gustava Matilda Sjögrens livsöde växer ut till en representativ och gripande familjekrönika.

 

 



Linnéa Fjällstedt
I lust och nöd

Natur och Kultur, 2001

Då Nadja träffar Alrik vet hon att deras liv tillsammans kommer att rymma mycket slit för att trygga den gemensamma framtiden. Hon tänker ofta att en kvinna måste vara stark, och får det bevisat för sig genom de prövningar hon möter. Som då hon väntar sitt första barn, och får en kärra över sig en månad innan hon ska föda. Eller senare då hon får ta hand om sin gamle svärfar, som ramlar och skadar sitt ben mycket svårt.


Men trots allt finns det små ljusglimtar; en vacker högtid och ett fint minne blir Nadjas och Alriks bröllop. I lust och nöd vimlar av händelser och människoöden, och även om sjukdom och död aldrig är långt borta segrar Nadjas okuvliga vilja över motgångarna. Linnéa Fjällstedts nya roman är en detaljrik, färgstark och fängslande berättelse och en hyllning till de kvinnor vars hårda arbete har burit upp så mycket av samhällsutvecklingen uppe i norr.

 

 


Torbjörn Flygt
Underdog

Norstedts, 2002

Underdog är en varm och humoristisk generationsroman för alla som vuxit upp med fluortanter och mindervärdeskomplex. Vi får följa familjen Kraft från sjuttiotalets början, då Ralf Edström var allas idol, till åttiotalets mitt, då idolen plötsligt hette Börsen och fotbollsskorna byttes mot loafers med peng. Men det är också en skildring av den enorma samhällsomdaning som pågått sedan dess.

Bodil Kraft är en av alla de otaliga närvarande mödrar som är kittet i familjen, en ensamstående fabriksarbeterska i Malmö som mot alla odds och med en stor portion energi lyckas rädda sig ur arbetslöshet och till och med göra en viss karriär. Det är sonen Johan som berättar om henne och om sig själv som pojke, om sin superbegåvade och mobbade syster Monika, om musiken, kläderna och hela det myller av människor som omger familjen Kraft – grannar, släktingar, vänner, blivande MC-ligister och proggiga lärarvikarier. Torbjörn Flygt fick Augustpriset 2001 för Underdog.

 

 


 

Per-Anders Fogelström
Mina drömmars stad
(1960)

Bonniers, 2001

En sommarkväll1860 kommer Henning Nilsson vandrande till staden han drömt om. Det är den stora omvandlingens tid: industrier växer fram och nya möjligheter öppnar sig - till arbete, bröd och lycka. Men för de flesta är Stockholm en mörk och fattig stad, och Henning får slita hårt. Nöden är aldrig långt borta när han tillsammans med Lotten, flickan han gifter sig med, söker skapa en ljus tillvaro.

 

 



 


Per-Anders Fogelström
Barn av sin stad
(1962)

Bonniers, 2001

På Söder bor Lotten, änka efter hamnarbetaren Henning, och hennes barn. Deras Stockholm är en stad i våldsam utveckling under dessa år kring 1800-talets slut. Detta är andra delen i Per Anders Fogelströms älskade romankrönika över arbetarklassens utveckling under dryga hundra år i vår huvudstad. Den följs av ''Minns du den stad'', ''I en förvandlad stad'' och ''Stad i världen'' och föregås av ''Mina drömmars stad''.

 

 


 

Per-Anders Fogelström
Minns du den stad
(1964)

Bonniers, 2001

Ett nytt sekel, ett nytt samhälle, en ny stad: under 1900-talets första år blir Stockholm en storstad - gammalt rivs och nytt byggs upp. Kriser och storstrejk påverkar vardagen för alla. Detta är tredje delen i Per Anders Fogelströms älskade romankrönika över arbetarklassens utveckling under dryga hundra år i vår huvudstad. Den följs av ''I en förvandlad stad'' och ''Stad i världen'' och tidigare böcker i serien är ''Mina drömmars stad'' och ''Barn av sin stad''.

 

 


 

Per-Anders Fogelström
I en förvandlad stad
(1966)

Bonniers, 2001

Fjärde delen i Per Anders Fogelströms älskade romankrönika över arbetarklassens utveckling under dryga hundra år i vår huvudstad. Den följs av ''Stad i världen'' och tidigare böcker i serien är ''Mina drömmars stad'', ''Barn av sin stad'' och ''Minns du den stad''
 

 


 

Per-Anders Fogelström
Stad i världen
(1968)

Bonniers, 2001

Under etthundra år har Stockholm förvandlats från en mörk och fattig småstad till dagens storstad. Nästan rasande våldsamt och omvälvande sker detta under åren 1945-1968. På 1860-talet kämpade Henning Nilsson och hans Lotten mot nöd och umbäranden i sina drömmars stad. Nu lever deras många ättlingar i en rik stad i ett rikt land. Deras vardag och villkor är olika, men de förstår att alla världens problem är deras, men Stockholm är en stad i världen. Sista delen i Fogelströms stadsserie.

 

 


Per Anders Fogelström
Vita bergens barn

Bonniers, 1987

En stor och rik stockholmsroman som knyter ihop två av våra mest älskade romanserier. ”Vita bergens barn” berättar om människor vi mött i ”Vävarnas barn” och ”Krigens barn” och om deras efterkommande, under Karl Johans och Oscar I:s tid. Det är nästan bortglömda år i Sveriges historia. Stockholm var en efterbliven stad med 70 000 innevånare, som tävlade med Konstantinopel om att vara Europas vackraste och smutsigaste stad. Men dramatiska händelser saknas inte i det stillastående.

Kolerans härjningar är våldsamma, häftiga bränder hotar att lägga halva staden i aska. Och revolutionsrörelserna ute i Europa når också dit och framkallar upprorsungar som ställer huvudstaden på ända och kommer de besuttna att frukta för liv och egendom. Men framför allt är det människorna och deras anspråkslösa vardag som Per-Anders Fogelström så överlägset fångar i sin berättelse. De mycket fattigas liv på östra Söder, kring Vita bergen och Hammarby sjö står friskt och levande för oss och engagerar oss genom sin värme och humor i allt det myckna som händer Fogelströms människor. På slutet träffar vi också, som barn och unga, personer från ”Mina drömmars stad”. På så vis knyts de båda romanserierna ihop till en svit med oöverträffad läsning om Stockholm genom 200 år.

 
 


Per Anders Fogelström
Mödrar och söner

Bonniers, 1991

Mödrar och söner utspelas på Kungsholmen under decennierna kring sekelskiftet 1900. Lilly heter en flicka som jobbar på parfymfabrik och har ett förhållande med Konrad, en ung man av finare familj. Men när Lilly blir med barn törs Konrad inte gifta sig med henne av rädsla för sin dominerande mamma, utan betalar en god vän för att göra det istället. Hur det sedan går, om Lillys barn och om Konrads försök att leva ett eget liv, berättas med värme och medkänsla.

De fängslande vardagsödena vävs samman med tidens stora händelser och de omvälvande förändringar som Kungsholmen genomgår under dessa år. Från en lantlig idyll med stora trädgårdar och lantbruk förvandlas den lite undangömda stadsdelen till hårt utnyttjade industrikvarter med sotiga fabriker och eländiga kåkar, för att till sist tas upp i Stockholms gemenskap och få både rådhus och Stadshus och bättre bostäder. Som oftast i Per Anders Fogelströms romaner följer vi några människor som får kämpa hårt för att klara sig och göra rätt för sig och som till sist också når en trygghet. Deras öden utspelas i en stark och engagerande stockholmsatmosfär.

 

 



Jan Fridegård
Lars Hård
(1935)

W&W, 1972

När Lars Hård utkom 1935 möttes den av en kritikstorm som få böcker i vår litteratur. Praktiskt taget alla recensenter angrep den våldsamt med uttryck som ”det tarvligaste som förekommit”, brutal realism med dragning åt det kriminella”, ”det vidrigaste som under de senaste åren sett dagen i vårt land”. Det fanns dock några klarsynta kritiker som redan då ansåg att ”Lars Hård” var en stor bok och Jan Fridegård en sällsynt lovande författare.

Elmer Diktonius skrev ”Det finns inte ett oäkta ord i boken” och Hagar Olsson instämde att ”Fridegård är en av de mest egenartade och uppfriskande talanger som på senaste tid framträtt….en bok full av charm, vits och verklig personlig originalitet.”

Men det var framförallt den fine kritikern Knut Jaensson som tog boken och dess författare i försvar:

”Den stora romanen ´Lars Hård´ är inte bara ett konstnärligt och moraliskt sett högst egenartat och märkligt självporträtt, den är också en betydande samhällsskildring. I tillspetsad form men i grunden utan överdrift blir denna skildring till en av våra mest framstående sociala satirer som drabbar både herrgårdsfröknar, herrgårdskusk och statare men som framför allt kastar en pinsamt skarp belysning över livet i fängelse och tvångsarbetsanstalt med dess kusliga blandning av yrkesmässig brutalitet och mekanisk själavård.”

I dag har ”Lars Hård, boken om en statarpojkes uppväxt och utveckling, ” en självskriven plats i vår litteratur och tillhör de böcker som anses omistliga.

 

 



Folke Fridell
Död mans hand
(1947)

LTs förlag, 1969

. ”Man måste vara med och dela och bestämma” – det är grunden i den åskådning som David Bohm kommer fram till efter många års slit som lumprivare i en textilfabrik. Det själlösa och monotona tempoarbetet vägs inte upp av de materiella fördelar som arbetarna lyckats genomdriva. Människan kan inte reduceras till ”maskinbetjänt”. ”Livsödet David Bohm fäller hela staplar av välarrangerade siffror och återför socialismens problem till ett moraliskt utgångsläge som vi har alltför lätt att glömma bort. Inte minst därför är Död mans hand en bok som ingen bör gå förbi”. Karl Vennberg i Aftontidningen. ”Folke Fridells bok är en märklig gärning, ty han har lyckats på nytt klä i kött och blod, gestalta i människor som lever och angår oss, kampsångens ärofulla slitna paroll: Människovärdet vi fordrar tillbaka”. Ivar Harrie i Expressen.

 

 



Maria Hamberg
På väg till natten.
Noveller

Bäckströms, 2002

Maria Hamberg, 47 år, är metallarbetaren som skriver skönlitteratur. Hon har jobbat
både med att svetsa grovplåt och att tillverka korv. Just nu försörjer hon sig som montör
på Scania i Södertälje. Hon kommer från ett småbrukarhem i Ångermanland men bor nu
i Alby, i norra Botkyrka.

Detaljrikt och trovärdigt om vanliga, men ändå så unika människor.

Maria Hamberg har något att berätta. Med motiv från arbetslivet skriver hon detaljrikt och trovärdigt om vanliga, unika människor och hon gör det med inlevelse och ofta med en tragikomisk udd. Vi hoppas härmed att hon fortsätter att utveckla denna sin specialitet, skriver Aino Trosell, för Föreningen Arbetarskrivares stipendienämnd, som tilldelade Fem Unga-stipendiet 1999 till Maria Hamberg

 

 



Gustav Hedenvind-Eriksson
Gästabudet
(1951)

LTs förlag 1966

.”Boken handlar om ´guldåldern´ i de nordsvenska skogarna under fransk-tyska kriget. Allteftersom Gästabudet framskrider nödgas… läsaren beundra, inte bara den brokiga fantasin, som ritar så många skrattretande snirklar och så många naivt djupsinniga krumelurer, utan också det klara intellekt, som med sådan skärpa söker fram de stora linjerna och de dolda sammanhangen, och som med suverän säkerhet synes behärska de ekonomiska och sociala faktorer, som skapade det stora penningöverflödets snabbt förrinnande år.

– Och det kan hända att det finns läsare som mest av allt beundrar Gustav Hedenvind-Erikssons språk, detta utomordentligt fint utformade språk, som kanske bäst kan liknas vid ett konstsmide, fast och utsirat på en gång. …ett litet mästerverk av hård verklighetsskildring, regnbågslätt fantasilek, mörk kraft och fyrverkerignistrande skämtlynne.” (Elisabeth Tykesson i Bonniers Litterära Magasin)

 

 


 

Gustav Hedenvind-Eriksson
Snöskottning i paradiset
(1952)

En bok för alla 1981

Uppe i Näset sitter den mäktige Joel Hansa och gör sig stora pengar på skogsbolaget medan de utslitna och skuldsatta skogskarlarna antingen får packa ihop sina få ägodelar och söka lyckan i Amerika eller till döddagar leva på hoppet om en syssla som ”snöskottare i paradiset”. Men marken skulle komma att gunga även under Joel Hansa. I sitt övermod ger han sig ut på hal is och möter till slut sin överman. Snöskottning i paradiset är den tredje och sista delen av Gustav Hedenvind-Erikssons stora norrlandsepos.

 

 



Björn-Erik Höijer
En gruvarbetares död

Bonniers, 1990

Om gruvarbetaren i drömmen ser en blind gruvhäst komma mot sig i den kolsvarta underjordiska orten, är det ett dödsvarsel som han inte kan undfly. I Björn-Erik Höijers nya berättelse skildras vandringsmannen, fritänkaren och rödfärgaren Erik Hanssons försök att komma tillrätta med det sorgliga slut som drabbat gruvarbetaren Gustaf Granvik och som hemsöker hans familj. Medan gruvarbetarens död för Erik Hansson blir en skuldtyngd fråga om medkänsla och delaktighet har den för gruvledningen och arbetskamraterna enbart varit ett avgörande inslag i en intressekonflikt. Men i samma ögonblick som Erik Hansson bestämmer sig för att återberätta historien om Gustaf Granvik förvandlas den – paradoxalt nog – till en fråga om frihet. Det har med Erik Hanssons kurage och ansvarskänsla och med hans lyhördhet som konstnär och författare att göra.

 

 



Elsie Johansson
Glasfåglarna

Bonniers, 1996

'Glasfåglarna' är, genom sitt levande och djupt personliga språk, en stark och känsloladdad roman. Den berättar om TåPelles familj och i fokus står den trettonåriga Nancy. En dag upptäcks en okänd väska gömd under vindstrappan. Nancy betraktar den med olust och skräck. Kan den ha någonting med inbrottet hos handlarn att göra? Är det möjligt att hennes älskade storasyster, Dora, är inblandad. Det var så allting började. Det var så hennes liv tog en ny riktning.

Nancy växer upp som yngst bland fem syskon i ett arbetarhem under trettiotalet. Hon är familjens iakttagare. Hon anar de skuggor i Doras liv som till sist blir tydliga, hon ser mammans kamp och pappans stora inåtvända sorg. 'Glasfåglarna' blev när den utkom 1996 Elsie Johanssons stora genombrott och älskades både av kritiker och läsare. Den följdes av 'Mosippan' 1998, som nominerades till Augustpriset, och nyligen utkom den tredje och avslutande delen om TåPellefamiljen, 'Nancy'.

 
 



 


Elsie Johansson
Mosippan

Bonniers, 1998

Elsie Johanssons roman "Mosippan" utkom 1998. Den utspelas i Uppland vintern 1940-41. Huvudperson är flickan Nancy, dotter till sågverksarbetaren Tå-Pelle. "Mosippan" fortsätter där "Glasfåglarna" (1996) slutade, böckerna har blivit en stor framgång för Elsie Johansson som debuterade 1979 med diktsamlingen "Brorsan hade en vevgrammofon".

 

 



Elsie Johansson
Nancy

Bonniers, 2001

Ett imponerande romanbygge är slutfört med stor intuition och intelligens. Elsie Johanssons trilogi om Nancy är en känslig och livserfaren skildring skriven på ett frankt levande språk. Eva Ström
Sydsvenska Dagbladet

Jag älskar de här böckerna. Borde bli klassiker så småningom. Elle

Stingsliga Nancys utveckling är underbart och gripande beskriven, naturlig, enkel, rakt i hjärtat. Vecko-Revyn

Tur att jag har dig! Så säger mamma till Nancy den grå novembermorgon då pappa bärs bort på den våta granrisgången. Och armen kring skuldrorna blir ett kärleksok. För inte kan väl Nancy lämna mamma nu? Flyttningen och friheten får vänta så länge. Så slutar Mosippan, andra boken i berättelsen om TåPellefamiljen, den som inleddes med Glasfåglarna. Nu har Elsie Johansson kommit fram till den tredje och avslutande delen i sin trilogi.

Nancy utspelar sig från 1941 och några år framåt. Vi får följa Nancys och mamma Fridas kamp för värdighet och överlevnad, till att börja med i den välbekanta miljön nedanför åsen i Lunda tills den dagen kommer då stugnyckeln hängs på en spik för sista gången och en ny tillvaro tar sin början. Vi får följa den unga flickan Nancys mognad till kvinna. Det är en utvecklingsroman av det ovanliga slaget. Här berättas rakt och osentimentalt, tankar och drömmar varvas med mustiga arbetslivsskildringar och möten med människor. Genom hela skildringen vibrerar kärleken med sin ofattbara mångsidighet.

Den tredje och avslutande delen i den uppskattade trilogin om TåPelles Nancy, den som inleddes med Glasfåglarna och följdes av Mosippan. Den utspelar sig från 1941 och framåt. Nancy och mamma Frida kämpar för värdighet och överlevnad efter TåPelles död i den lilla stugan i Lunda, fram till den dag nyckeln hängs på spiken för sista gången. En ny tillvaro i en ny stad tar sin början, samtidigt som Nancy mognar från flicka till ung kvinna.

 

 


Elsie Johansson
Näckrosträdet

Bonniers, 2004

"Himlen har sänkt sig och omfångat oss i en andlöshetens kupa, förrädiskt genomskinlig men stark som ett fisknät. Vi kommer inte ut. Ska aldrig komma ut. Men det vet vi inte än."

HildurIvan och IvanHildur, som sammanväxta är de trots sina olikheter. Utåt ger Ivan en bild av manlighet och charm, men under ytan ruvar ångesten som skrämmer och försvagar.

Hildur med sin okuvliga styrka och lojalitet får om och om igen dämpa och försvara och baxa upp ur gropen. Men beroendet kväver och kärleken gör ont.

I återblickar berättar Hilde, som hon senare väljer att kalla sig, om livet som det blev; om sin egen barndom som fosterflicka hos lärarinnan Greta Överbäck, om Pappa Mjölken som aldrig sviktar i sin tysta men kärleksfulla omsorg om sin dotter, om maken Ivans tvångsmässiga svek och om omvärldens kallsinne inför psykisk svaghet.

Efter sin uppmärksammade trilogi om Nancy återkommer nu Elsie Johansson med romanen Näckrosträdet, en starkt drabbande berättelse om försoning och frihet, och om de svåra val en människa kan tvingas göra i kärlekens tecken.

Jag måste gå och gå – bara gå. Att kasta mig på golvet och riva och sparka, vad tjänade det till? Ingen skulle komma och hjälpa mig upp. Trädet måste bära sin egen krona.

 

 



 


Erik Johansson
Fabriksmänniskan

Zindermans, 1976

Erik Johansson är född på en Mälarö utanför Strängnäs 1914, uppvuxen i ett statarhem. Fadern avancerade till rättare men flyttade 1927 till ett närbeläget järnbruk som industriarbetare. Erik Johansson anställdes som minderårig arbetare, men bondpojken kunde aldrig bli vän med maskinerna och fick därför ofta sparken som ”industriellt obildbar”. I många år gick han på luffen och tog tillfälligt arbeten i många yrken.

Hans läslust förde honom i kontakt med folkhögskolan 1933, då han för första gången upplevde sitt liv som människovärdigt. Vid 32 års ålder stod han återigen i fabrik – och stannade där i 30 år. Ur hans läslust föddes lusten att skriva, det blev efterhand utdrag ur dagböcker och kulturartiklar i dagspressen. Erik Johanssons debutbok skildrar med stark självbiografisk förankring ”fabriksmänniskans” tillvaro, från livet i de första fabriksrucklen fram till de moderna produktionspalatsen. Boken är inte någon ”nyckelroman” – personer och händelser kan upplevas på de flesta svenska arbetsplatser. Sven Delblanc har skrivit en inledning till Erik Johanssons debutbok ”Fabriksmänniskan”. Där skriver Delblanc bland annat:

”Detta är inte bara ett ´dokument´. Erik Johansson är författare, med författarens rätt och skyldighet att arrangera sitt material till maximal slagkraft. Han framträder redan här, i sin första bok, med en profil som är omisskännligt hans egen. Han har drag av drömmare och filosof, i den goda ursprungliga meningen: vän av sanning och vishet. Han är en skarpögd observatör, med blick för mänskliga svagheter, men hans observationer är alltid mildrade av humanitet och vilja att förstå. Över hans skildring svävar, som ett solglinder över en sörmländsk hage, en humoristisk inlevelse, med inslag av både grotesk och mild ironi. Så har autodidakten, debutant vid 62 års ålder, funnit diktens svåra konst att berätta med både närhet och distans, berätta om ett land, som är okänt för många. Erik Johansson talar med ögonvittnets auktoritet och den borne författarens självklara kraft. Många kommer att lyssna till hans ord.”

 

 


Kjell Johansson
Huset vid Flon

Norstedts 1997

”Nej, jag ska aldrig glömma det, far. Jag ska aldrig glömma din förtvivlan och inte heller din obändiga tro på att seger alltid följer på nederlag. Jag ska aldrig glömma din skräck och din livsglädje. Aldrig dina lögner eller din stora kärlek. Inte din förödmjukelse eller din värdighet. Aldrig ska jag glömma det skimmer som uppstår i en blick när en människa med mycket sorgsna ögon ler.”

Tiden är skiftet mellan fyrtio- och femtiotal, platsen en förfallen villa i Midsommarkransen utanför Stockholm. Där lever en familj som avviker starkt från folkhemsförortens övriga invånare, ”de vanliga”: en mor som köper romaner i stället för lakan, en vresig morfar i ständig jakt på cigarettfimpar, en mormor som övningsläser med barnbarnen i en biografi över Branting. Och så den alkoholiserade fadern, just hemkommen från sjön. Ibland, i rollen som greve Johan von Johansson af Kransen, en överdådig upptågsmakare, i andra stunder en människa i förbittrad strid med alla och sig själv. Berättelsens två ögon, dottern och sonen, lär sig på olika sätt att överleva våld och utanförskapets förödmjukelser.

 
 


Kjell Johansson
Leva sitt liv
(1978)

En bok för alla, 1981

I Förstan, en arbetarförort i 40- och 50-talets Sverige, utspelar sig händelserna i denna roman. Det är ett område som rymmer dålig ekonomi, skvaller och förödmjukelser. Men också kärlek och solidaritet. Och med kärleksfull solidaritet och berättarglädje skildras människorna här, i första hand Aldor och Elsa Pettersson och deras barn, inte minst Maggan, som med hänsynslös envishet vägrar att låta sig trampas ner. Boken är skriven på ett lättläst, realistiskt språk, kryddat med inslag av gamla folkliga berättardrag som ordleken, ordspråket, ramsan och myten. Den lämpar sig även som ungdomsbok.

 

 



Eyvind Johnson
Nu var det 1914
(1934)

Aldus/Bonniers, 1973

Han lämnade henne bakom sig, den åldrande kvinnan som tagit hand om hans barndom. Bakom honom låg också myrlandet, berglandet där han skjutit ripor och snarat lekatter. När han gick mellan rälsskenorna, såg han sig inte om. Olof är tolv år, det är 1914 och han går söderut, mot arbetet och allvaret i de vuxnas liv. Över sommaren jobbar han i ett flottarlag, får valkar i händerna, upplever kamratskap och död.


Det är i Norrland, lungsotens och fattigdomens Norrland. En dag bryter han upp, tar arbete på en tegelfabrik, men vet att det bara är en station på vägen ut – Eyvind Johnsons starkt självbiografiska Nu var det 1914 är en lysande skildring av en pojkes mognande till man och en svindlande kärleksförklaring till det norrländska landskapet och dess människor. Ömhet, allvar och humor genomströmmar denna roman.

 
 



 


Eyvind Johnson
Romanen om Olof

Bonnier, 2000

I Romanen om Olof (1934-37) ingår:
Nu var det 1914
Här har du ditt liv
Se dig inte om!
Slutspel i ungdomen

Med anledning av hundraårsjubileet kommer tre av Eyvind Johnsons romaner ut på nytt. Den tidiga Stad i ljus, 1928, som utspelar sig under ett enda dygn, kan ses som en sökande prolog till författarskapet medan Romanen om Olof, som utkom 1934-37, utgör dess första krön. Denna berättelse om en författares väg under nittonhundratalet blev Eyvind Johnsons stora genombrott. Till epilogen i författarskapet hör den konstfulla historiska romanen Hans nådes tid, 1960, om langobarden Johannes Lupigis, Karl den stores hemligskrivare.

 

 



Molly Johnson
Morbror Anders

Rabén & Sjögren, 1984

P S Han föddes, gjorde han, den tredje juli 1906 Och han dog den åttonde november 1978. Sen kom han till himlen. Han trodde så själv, att man kommer dit emellan. En gång var jag där, det var jag tamefan, sa han. Det var som ett tivoli, det var det. Karuseller och skjutbaner, snurrhjul med lamper på. Akrobater! Det var musik och dans och det var fylla. Jag åkte över till andra  sidan, jag åkte båt, det var en liten vit båt med pingelklocka.

Ojojoj, hur han pratar, Anders! Himlen! I själva verket så var han på Gröna Lund. Han kom iväg från Enköping en gång på moped, kom till Stockholm, kom till Djurgårdsfärjan. – Ska du med eller inte? Var den nån som skrek. – Vart då? sa jag, visste inte vad det var för båt. – Till andra sidan, din tokfan! Och då åkte jag med, man ska ju dit, det ska man. Jag kom över på andra sidan. Och jag kom tillbaks. Men det vart fel! Jag kom tillbaks till samma liv! Nästa gång ska det väl bli rätt, då blir det annat. D S

 
 



Reidar Jönsson
Emilia, Emilia

Författarförlaget, 1972

Det finns omkring en halv miljon ensamstående folkpensionärer i Sverige. Emilia Charlotte Nordberg är en av dem. Emilia är arbetarhustrun som ser tillbaka på sitt liv, kvinnan som levt genom sin man, styrd av hans livsinriktning. På samma gång är hon en människa med bestämd klasstillhörighet, med en ”fysisk” medvetenhet om sin klass. Ur dessa tre perspektiv skildras Emilia, folkpensionären som sommaren 1972 är 78 år.


”Emilia, Emilia”! är en bok med ett stort anslag, med en djup klang. Medan man läser den gips man av en bitterljuv kärlek till berättelsens människor. Och det är inte bara en förståelse och kärlek till dem på ett privat plan. Här finns förståelsen för hela det sociala sammanhanget, det historiska perspektivet. ”Emilia Emilia” är en bok att älska.

 
 



Mona Kalin
Käraste syster min

En bok för alla, 1979

Käraste syster min är en fristående fortsättning på Mona Kalins fina debutbok Livet är härligt. Här möter vi åter lilla vidskepliga Helga som nu väntar barn och motvilligt gift sig med den blivande fadern. Han är snål och missundsam och svärmodern snokar i allt. Helst hade Helga velat stanna kvar hemma hos storasyster Dagmar, som går kvar hemma och hushållar åt brodern Karl-Viktor. I Käraste syster min visar Mona Kalin åter prov på sin härliga berättarkonst, det är en varmt humoristisk skildring av en handfull personer i ett litet värmländskt brukssamhälle på 30-talet.

 

 



Lena Kallenberg
Apelsinflickan

Tiden, 1998

Signe är på rymmen från sin husbonde. Hon tar sig till Stockholm och lever där under usla förhållanden. "Du ska inte bli en apelsinflicka", ekar fars röst inom henne. Nej hon vill inte sälja sig till män på krogar och bakgator. Så lever hennes väninna Alice, som är statligt prostituerad. Men hur ska en ung flicka klara sig när kvinnorna står i kö för arbete i de nya fabrikerna?

Signe kommer till ett hem för förtappade flickor och får lära sig ett yrke. Om hon en dag hittar sin far vill hon att han ska vara stolt över sin dotter. Men det är inte Signes far som ger sig till känna, utan björn, och med honom kommer kärleken.

Lena Kallenberg har kallats kvinnornas Per Anders Fogelström för denna starka och gripande roman om unga kvinnors situation i 1880-talets Stockholm. Apelsinflickan är inte bara ett skakande tidsdokument, utan samtidigt en ursinnig anklagelse mot samhällets bild av de så kallade förtappade flickorna som levde på samhällets botten. Boken väckte starka reaktioner när den kom ut och har blivit en brandfackla i dagens diskussioner om legaliserad prostitution.

 

 


 

Otto Karl-Oskarsson
Kall blåst över Oxnäset
(1947)

Bokförlaget Settern, 1978

Kall blåst över Oxnäset ”handlar om en familj som består av farmor, far och mor och fyra barn, tre pojkar och en flicka. Den yngste pojken är mycket knepigt insatt som berättare, omväxlande med författaren själv. Han får bevittna hur systern och den ene brodern knäcks av lungsoten, alldeles som fadern tidigare besegrats, och själv får han också en släng av sjukdomen.

Det är inte lätt att återhämta sig när det inte finns något annat jobb att tillgå – för den som är fattig nog – än att hugga timmer; för det är just slitet och den dåliga kosten i timmerskogen som undergräver motståndskraften… Själva skogsarbetet skildrar han annars utan alla motvilja, ja, det är krytt skrivna partier. Bryns träpatron är däremot föremål för betydligt strävare känslor, ändå får man aldrig intryck av att författaren karikerar; hans objektivitet som epiker är av det gedigna slaget… Han är en epiker av klass.” (Ingemar Wizelius)

”Berättelsen är frodig och intensiv, greppet levande och direkt, inledningsraderna liksom innefattar det hela: Då Klas blev död borta på sanatoriet gick jag själv hemma och kände mig återställd.” (Sigvard Mårtensson)

”Har ett naturligt sinne för komposition och händelserytm och en utpräglad stilbegåvning”. (Karl Ragnar Gierow)

”Han har lagt upp en krönika med konstlös komposition men mycken underfundighet i detaljerna… om timerhuggning och lungsot, de två livsmakterna för familjen Karlin i Oxnäset...” (Ivar Harrie)

”Otto Karl-Oskarsson, vars roman Kall blåst över Oxnäset tål högt ställda jämförelser.”

”Det är sällan man möter så varma, livsnära och riktiga sidor i svensk prosa som i Kall blåst över Oxnäset.”

”Den har intensitet, svepande rytm, självständiga grepp och material som ryker av liv.”

”En sannare norrländsk roman har vi icke på länge fått på svenska.” (Sven Stolpe)

”Kall blåst över Oxnäset… som blev vårt lungsotsepos. Det var en storröjning som svor omkull en skog av föreställningar… rent språk om den väl trampade vägen mellan vardagshelvetet i timmerskogen och ´Norrbottens intensivaste fabrik, AB TBC-industrier´ i Sandträsk.” (Macke Nilsson)

 

 


Joseph Kjellgren
Människor kring en bro (1935)

Litteraturfrämjandet

Den 20 november 1935 invigdes Västerbron, och bland folkmassorna vid brons södra landfäste stod den unge Josef Kjellgren, som av Dagens Nyheter blivit anmo dad att referera högtidligheten. Han hade flera orsaker till det. Dels hade han växt upp alldeles i närheten, utkantskvarteren vid Hornstull, dels hade han intresserat följt brobygget i alla dess faser, dels kände han flera av arbetarna vid brobygget personligen. Och sist, men inte minst, hade han några veckor innan givit ut sin nya roman om Västerbron, Människor kring en bro.

Kjellgren hade gått grundligt tillväga, samlat in arbetsjournaler och byggnadsrapporter, intervjuat arbetsledare och ingenjörer. Arbetarna kände han redan. Mot slutet låg han i hård tävlan om att få ut romanen samma höst bron invigdes, något som också lyckades. Nu kunde han med en viss tillfredsställelse höra en av invigningstalarna ge ett citat ur "den nya broboken" som denne kallade den, för den hade också blivit en av höstens mest uppmärksammade romaner.

Men boken skildrar inte bara Västerbron. Den är också en roman om en grupp människor, familjer och enskilda, som då bodde på det gamla Bergsundsområdet, och vilka, sedan bron blivit färdig, fick ge sig av från sina gamla och billiga bostäder, då hela det gamla varvsområdet redan börjat fyllas av moderna bostadskvarter med för dem alldeles för höga hyror. Detta är romanens grund ide, som tydligt vill påvisa ett brobygges rent sociala följdföreteelser. Men den är också en kollektivroman, en av de första i svensk litteratur, och den ger dessutom en initierad miljöskildring och en serie levande porträtt av brons arbetare och deras familjer samtidigt som den är en inträngande social studie i utvecklingsskeendet kring en storstads brobygge, Västerbron i Stockholm.
Erik Asklund

 



 


Martin Koch
Arbetare. En historia om hat.

Bonniers 1935

 


Sara Lidman
Din tjänare hör
(1977)

En bok för alla, 1986

Trakten är Lillvattnet i Västerbottens inland, tiden 1878. Från det fattiga nybyggarlandet i norr är det långt till Staten och ”Schwärje”. Det enda stödet från myndigheterna är små bidrag till myrutdikning, vilket för folket betyder ett tungt och enformigt arbete som knappt ger mat för dagen. Men söderöver, där bygger man järnvägar, läser Didrik Mårtenson, 21 år vid berättelsens början, i en tidning. Övre Norrland däremot kan inte få järnväg, för där har man fått så mycket dikningsbidrag.

När Didrik hör prästen Kilén säga i en predikan: ”Tala, Herre, Din tjänare hör” går orden direkt till hans hjärta. Han känner sig kallad och han fylls av vrede: folket här i norr måste kunna kräva sin rätt, isoleringen måste brytas. Han beslutar att ”draga upp jernbana” från Schwärje till sin hemsocken, ”som när man hinkar upp ett ämbar vatten till sin käresta”. ”Man sitter andlös och käpprak som ett lyssnande barn och kräver: mer! mer!” Agneta Pleijel i Aftonbladet. ”Sara Lidmans svenska är snärtig som rönnvidjan, mjuk som ängsullen, snabb men oändlig som den älskades beröring.” Björn Nilsson i Expressen.

 
 



 


Ivar Lo-Johansson
Analfabeten
(1951)

Albert Bonniers förlag, 2001

När Ivar Lo-Johansson dog 1990 efterlämnade han ett verk av enastående bredd och omfång.
Han föddes i en släkt som under generationer hade varit lantarbetare på Södertörn i Sörmland. Efter en tid på folkhögskola och en rad olika kroppsarbeten i Stockholm, Frankrike och andra länder blev han författare.


Hans första böcker var resereportage, men i det tidiga 30-talet återvände han till sin ursprungsmiljö och började skildra de svenska statarnas liv och arbete. 50-talet ägnade han åt en serie självbiografiska berättelser i åtta delar. Ett annat block i hans stora produktion är den s k passionssviten: novellböcker grupperade kring sju olika passioner och laster. I sjuttioårsåldern samlade han sig till sitt sista stora verk, en memoarserie i fyra band, inledd med Pubertet och avslutad med Frihet 1985, då författaren var över åttio år.

Till hundraårsdagen av Ivar Lo-Johanssons födelse 1901 utges tre av hans mest lästa böcker.

I Analfabeten (1951) reser författaren ett äreminne över sin far, stataren och herrgårdstorparen med generationer av lantarbetare bakom sig. Det är en varm och levande bok, buren av försiktig ömhet men också leende humor.

 

 



 


Ivar Lo-Johansson
God natt, jord (1933)

Albert Bonniers förlag, 2001

Med God natt, jord (1933) inledde Ivar Lo-Johansson sin stora skildring av statarnas och lantarbetarnas vardag i Sörmland. De statare som läsaren får följa lever under så stränga villkor att de misstror varje tanke på förändring, men samtidigt är God natt, jord – tack vare att perspektivet är barnets – en ljus roman om oanade möjligheter.

 

 


 

Ivar Lo-Johansson
Gårdfarihandlaren
(1953)

Albert Bonniers förlag, 2001

Gårdfarihandlaren (1953) är den sannfärdiga berättelsen om vad som hände Ivar Lo-Johansson när han i tjugoårsåldern bröt sig ur den trånga uppväxtmiljön och med femton kronor på fickan gav sig av på cykel för att bli gårdfarihandlare och lära känna världen och människorna. Det är en glittrande pikareskroman och en överdådigt rik berättelse.

 

 


Lotta Lotass
Från Gabbro till Löväng

Albert Bonniers förlag, 2002

Det gåtfulla landskap som Lotta Lotass skildrade i sin debutroman Kallkällan står åter i fokus i hennes tredje bok Band II. Från Gabbro till Löväng. I löst sammanfogade kapitel avtäcker hon en ödslig bygd och dess invånare och skapar på så vis en mycket personlig fresk som rymmer allt från bibliska visioner till jordbrukande realism. Steg för steg utvecklar sig uppslagsverket över en trakt och dess människor till en roman omgärdad av så vitt skilda begrepp som Grusharpa och Jordtrötthet.

Med sin nya bok fortsätter Lotta Lotass på sitt vackra språk att utforska mänskliga drivkrafter och gränsen för det möjliga.

Nominerades till Augustpriset 2002 med motiveringen:
"En handfull löst sammanfogade levnadsöden i Dalarna på tjugotalet, sorterade som i en handbok om skogs- och jordbruk och beskrivna med den lakoniska kärvhet som hör granskogslänen till, utgör denna originella och stilsäkra roman. Berättelserna om dessa flottare, kolare och skogshuggare i en trakt Gud glömde, blir till en lika tragisk som underhållande encyklopedi över de spräckta drömmarnas mytologi."

 
 


Harry Martinson
Nässlorna blomma
(1935)

Albert Bonniers förlag, 2000

Nässlorna blomma är berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de olika gårdar dit han ackorderas ut. Han förlorar i stort sett alla människor som betyder någonting för honom och hans ensamhet ter sig avgrundsdjup. Men mitt i en närmast ofattbar övergivenhet så besitter den lille pojken en övertygande envis och okuvlig överlevnadsvilja – en förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.

Nässlorna blomma, som vanligen betraktas som Harry Martinsons huvudverk på prosa, är än idag en ovanligt omskakande läsupplevelse. Berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de gårdar där han ackorderas ut har en mirakulös balans även när hans ensamhet ter sig avgrundsdjup. Martin förlorar ju i stort sett alla människor som betyder någonting för honom. Men om Nässlorna blomma gestaltar en närmast ofattbar övergivenhet så skildrar den lika övertygande en envis och okuvlig överlevnadsvilja en förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.

I ett efterord visar Staffan Söderblom hur Martinsons språk mot alla stil- och berättarregler instinktivt skiftar med de olika livslägen Martin befinner sig i.
Nässlorna blomma är den sjunde volymen i nyutgivningen av Martinsons verk, som hösten 2001 avslutas med Vägen ut.

 

 



Harry Martinson
Vägen ut
(1936)

Albert Bonniers förlag, 2001

I Vägen ut, som kom året efter Nässlorna blomma, fortsatte Harry Martinson sin självbiografiska berättelse om sockenpojken Martin Tomasson och hans tvåfaldiga längtan - längtan bort från sina alltför bistra livsvillkor och längtan till mamman i Kalifornien.

I ett efterord undersöker Marianne Harry och Barbro Wahlgren pojken Martins överlevnadsstrategier och hävdar att Martinson med Vägen ut skrev sig fri från sin barndom.

Vägen ut är den nionde volymen i den pågående nyutgivningen av Harry Martinsons verk.

 

 



 


Moa Martinson

Drottning Grågyllen (1937)

Natur och Kultur, 1992

På 1860-talet plockar några fattiga knektungar lingon djupt inne i Kolmården. Ett möte med någon de tror är den hedniska Ingrid Ulva förändrar deras liv. Hemma väntar knektmödrarna, stolta kvinnor som hädar Gud när de föder och skyller på honom när brödet tryter. Det är en svår tid också för knapadel och storbönder. De enda som blir feta är fabriksstadens bomullspatroner.

Drottning Grågyllen är en rik berättelse där sägen och verklighet vävs samman kring huvudgestalten Klara, knekten Lords dotter med det vackra håret, och hennes märkliga livsöde.

I denna roman från Östergötland framstår Moa Martinson som en suverän historieskildrare, en folklig Selma Lagerlöf.

 

 



Moa Martinson
Rågvakt
 (1935)

Legenda, 1986

En kulen vårdag 1842 står en svältfödd och förkrympt knektunge och tigger arbete på en herrgård. Han har rymt från prygel och fattigdom och han ber för sitt liv.

På gamla dar blir arbetsträlen morbror till den sturska Sigrid som inte kan låta bli att lägga sig i storfolks affärer. Men kanske är det hans berättelser om "forntid och oxtid" som hon bär med sig i sitt sociala engagemang, Sigrid som är två kyrkosocknars glansstrykerska och som inte vill gifta sig fast hon älskar sitt barns far...

Rågvakt är inte bara en lysande historisk roman om vårt lands stora och snabba förändring från forntid till nutid, den är framförallt en oöverträffad skildring av två människoöden.
 
 


Vilhelm Moberg
Soldat med brutet gevär
(1944)

Albert Bonniers förlag, 1998

Vilhelm Moberg flyttade från sin småländska hembygd redan när han var några och tjugo, men i sitt författarskap lämnade han den aldrig. De romaner som utspelas bortom Värendsbygden handlar nästan alltid om längtan tillbaka dit, till jorden, till ursprunget.


Med anledning av att det i år (1998) är hundra år sedan Vilhelm Moberg föddes i soldattorpet i Moshultamåla ger Albert Bonniers Förlag ut tre av de romaner som ligger närmast hans egen och familjens historia.

I Soldat med brutet gevär från 1944 får vi möta soldatsonen Valter Sträng, den av Mobergs romanpersoner som är mest lik sin egen författare. Vi får följa Valters liv som glasbruksarbetare, ungsocialist, pacifist och landsortsjournalist under 1900-talets första årtionden. Romanen är både en berättelse om hur en ung man försöker forma sitt eget liv och en hyllning till landsbygdens fattiga, 'träskofolket'.

 

 



Vilhelm Moberg
Raskens
(1927)

Bonniers, 1998

Debutromanen Raskens från 1927 handlar om den indelta knekten Gustav Rask och hans hustru Ida, och deras kamp för en dräglig tillvaro. Mobergs far var knekt, liksom hans farfar och farfarsfar. Han inspirerades till Raskens av alla de historier som fadern och hans vänner berättade om soldatens liv på 1800-talet.

 

 


 

Vilhelm Moberg
Utvandrarna
(1949)
Invandrarna
(1952)

Bonniers, 2006

Den magnifika berättelsen om Karl Oskar och hans Kristina som lämnar Ljuder socken i Småland och ger sig iväg till det nya landet - Amerika. Första och andra delen i Vilhelm Mobergs storslagna epos om Utvandrarna.
 

 


 


Fabian Månsson
Rättfärdiggörelsen genom tron. Skildringar från den frikyrkliga rörelsens genombrott.

Tiden, 1916

 

 



 


Ivan Oljelund
Arbetarbohem

LTs förlag, 1953

Arbetarbohem ingår i Oljelunds självbiografiska svit på fem böcker:
Det hände på Kungsholmen (1951)
Stockholmsbarn (1952)
Arbetarbohem (1953)
Dans med stormen (1954)
Avfällingen (1958)

 



Marit Paulsen
Du människa?

Rabén & Sjögren 1972

Marit Paulsens debutroman är en frän, ställvis furiös uppgörelse med missförhållanden inom industrin. Bokens huvudpersoner är äkta makar, men de har sällan möjligheter att träffas, eftersom de arbetar olika skift. De blir stressade och utslitna av ackordsättningens hårda krav, de utsätts för nedsättande behandling från basarnas sida, de kontrolleras av stämpelur och tidsstudiemän.

Dessutom förekommer könsdiskriminering – kvinnorna är långt ifrån jämställda med männen på arbetsplatsen. Men även bland tempoarbetarna själva finns brister såsom likgiltighet för det fackliga och sviktande lojalitet inbördes. Med stor vrede och väldig slagkraft i språket går Marit Paulsen till storms mot alla dessa och många andra missförhållanden. Det blir svårt att komma förbi detta inlägg i debatten om (vantrivseln på arbetsplatserna både på grund av angreppens intensitet och de grundliga erfarenheter från industriarbete som de bygger på. Marit Paulsen har under det senaste året flitigt deltagit i diskussioner om arbetslivet i massmedia och på möten runtom i landet. Hon medarbetar också i Aftonbladet. Hon går på Brunnsvik men var tidigare industriarbetare.

 
 



Bunny Ragnerstam

Innan dagen gryr 1974
Uppbrottets timme
1975
Vredens dag
1977
Skall jorden bliva vår
1978

En svensk tragedi: Uppkomlingen 1980
En svensk tragedi: Ett prima liv 1983

Bunny Ragnerstam
En svensk tragedi: Uppkomlingen

Gidlunds, 1980

Med Bunny Ragnerstams En svensk tragedi: Uppkomlingen  - den första frIstående delen av två - utvidgas och fördjupas ett av 70-talets mest intressanta och uppmärksammade författarskap.

Bertil växer upp i ett järnbrukssamhälle på 20- och 3D-talen, han blir bruksarbetare som de andra männen i samhället och dessutom ortens hyllade fotbollsidol, avancerar på verket och lyckas bli värvad till stan - mot utbildning till ingenjör.

Hans väg går framåt, uppåt. ..

UPPKOMLINGEN är en gripande och humoristisk skildring av ett svenskt öde. Genom att foga in dokument om viktiga gestalter och företeelser i tiden får Ragnerstam berättelsen att växa ut till en bred beskrivning av det unga, optimistiska folkhemmet Sverige.

 

 


Bunny Ragnerstam
En svensk tragedi:
Ett prima liv

Gidlunds, 1983

En svensk tragedi: Ett prima liv är den andra boken om den gamle fotbollsidolen "Berra" Larsson. Han har nu blivit ingenjören Bertil Landeståhl, som banar sig väg in i efterkrigstidens optimistiska folkhem. Det är en lycksökarnas gyllene tid, då många tar chansen och spelar ett högt spel.

Ragnerstams stora roman belyser ett motsägelsefullt skede i vår tid: denna folkhemmets era - Ernst Wigforss', Gunnar Nordahls och Dag Hammarskjölds tid - med alla dess rika frukter, men också dess falska
drömmar om det goda livet.

 

 



Sven Edvin Salje
Dessa dina bröder

LTs förlag, 1964

Salje är oefterhärmlig och därför unik. Han har en säregen berättarstil med samtidigt varma och märgfyllda tonfall, som oskiljaktigt förenas med miljön. Saljes berättarspråk är ett smidigt redskap, varmed han både håller ihop sin romans många människotyper och får individens särdrag att framträda tydligt. Huvudfigur i ”Dessa dina bröder – som sträcker sig från 1920 till slutet av 1930-talet – är den bildsköne pojken och ynglingen Dane Wendt, som för att komma undan sorgen efter fadern och sitt eget vemod gör sig ärende till byborna i sällskap med en varukatalog från en stor postorderfirma.

Han är i första hand inte ute efter pengar utan är i behov av att tala med någon och lyssna. Katalogen ersättes med varuväskor på cykel, sedan i bil. Allt vidare blir cirklarna. Allt flera människor når han. Bland de många enskilda livsödena fäster man sig framför allt vid folkskolläraren Ernst Bergman, av byfolket döpt till Paulus, en klumpig, ovårdad, barnkär akademiker, som i Ljuslida undangömda by på sitt eget sätt försöker hitta in i gemenskapen, men som oftast tvingas söka ensamheten och alkoholen för att uthärda.

Trots alla yttre olikheter är Paulus och Dane besläktade själar; det omaka kamratparet är två halvor i en hel personlighet, och detta är karakteristiskt för Saljes förmåga att av till synes oförenliga beståndsdelar skapa en syntes. I hans värld finns det plats för så besynnerliga existenser som båtsman Bård, vars liv riktats av det sorgliga faktum, att han en gång i ungdomen låtit tatuera ett ankare på en redan alltför iögonenfallande näsa. Eller byns småskollärarinna, som förskansar sitt känsloliv bakom spetskrås och bländvita blusar och blir en fästning som håller för blyga bondbarn, konventionellt herrskap och beskedlig allmoge men som under dunder och brak fläks itu, då den ovårdade Paulus' överväldigande rika innehåll på gott och ont strömmar över henne.

I byns liv är de enskilda individernas öden nära sammanflätade, precis som i livet självt, där förbindelsetrådarna dock är svåra att upptäcka. ”Dessa dina bröder” ger många nyanserade porträtt och människoöden från Ljuslida – den gråa granitens och körsbärsträdens by. I fonden till den scen, där Dane Wendt och hans medvandrare lever och agerar, tonar epokens arbetslöshet, depression, filmlustspel och solskenssånger. Och längst i fjärran märks de första tecknen till det mörker som snart skulle gå över världen.

 

 



 


Maria Sandel
Vid svältgränsen och andra berättelser.

Hugo Gebers förlag, 1908

Vår tid är de brännande frågornas. De mest svidande äro de som flamma emot oss ur de fattigas värld. Under de tjugofem sista åren har denna värld genomforskats af nyfikna turister, nitiske missionärer, moderna reformvänner och socialt intresserade af alla färger. Resultaten af sina erfarenheter hafva de framlagt i romaner, noveller, skizzer, sociala och religiösa skrifter och tidskrifter;

”Den långa dagen” – ”Upp från slafveriet”,. – ”De fattigaste i London” med flera arbeten af utländska författare hafva vi med mycken behållning läst. Öfversättningar kunna dock ej mäta sig med inhemska original, när dessa äro goda.

I föreliggande lilla arbete möter oss en författarinna, själf fattig arbeterska som tum för tum tillkämpat sig sina kunskaper och sin bildning. För egen hel köper hon hellre en bok än bröd, men försakar båda för den som lider försakelse i högre grand än hon.

Maria Sandels bok är en präktig bok, duktigt och bra skrifven. Hur lefvande skildrar hon ej lifvet bland sina fattiga vänner. Vi tycka oss se dem allesammans, dessa män, kvinnor och barn, som träda oss till mötes ur det omgifvande grådasket. Vi gå emot dem med samma sympati, hvarmed författarinnan skildrar dem. Patos, parad med humor, skänka bilderna ett intresse man ej kan motstå. Humorn är ej konstlad, patoset ej forceradt.

”Vid svältgränsen” är Maria Sandels första bok. Vi, som i henne se en lofvande begåfning, hoppas, att de ej blir hennes sista.

 

 



Gustav Sandgren
Du bittra bröd
(1935)

Tidens Bokklubb, 1961

I denna självbiografiskt färgade roman berättar Gustav Sandgren om den lille Hans, som då handlingen börjar sitter på föräldrarnas flyttlass på väg mot ett nytt hem. Det är storstrejkens år, och till familjens övriga svårigheter kommer den för pojken nya miljön. Men det är spännande att ge sig ut på upptäcktsfärd, på sommaren kan man krypa ner i sanden på Vätterns strand och leka med molnen – ibland är de som skepp med svällande segel, ibland som slott med tinnar och torn.

Hans växer upp under det första världskrigets år, nöden och fattigdomen är stor och han måste börja arbeta på fabrik. Men hela tiden känner han sin omvärld trång och längtar efter ett nytt samhälle, ”där det skönas mäktiga vingar skulle susa över varje fattigmans tak”, och där konsten skulle bli allas gemensamma egendom. ”Du bittra bröd” skildrar det svenska fattigfolkets kamp för tillvaron när seklet var ungt, men romanen är också en hymn till det okuvliga, blommande livet.

 
 


Kerstin Thorvall
När man skjuter arbetare

Bonnier, 1993

I det vitlysande midsommarljuset högst uppe i norr möter den blyga nyutexaminerade småskollärarinnan och skogshuggardottern sitt öde i en charmant skönsjungande läroverksadjunkt söderifrån.

Denne är svärmiskt intresserad av arbetarnas sak och ser i den unga Hilma en den vackraste blomma, sprungen ur de djupa skogarna och deras genuina folk.

Deras kärlekshistoria utspelar sig mot fonden av trettiotalets klassamhälle och den framväxande nazismen.

Mannen är sinnessjuk. Enligt lagen en sjukdom belagd med äktenskapsförbud. För avkommans skull.

Men hon var ju en så enkel flicka. Hon kunde offras. Ty allt detta tilldrog sig på den tid då det ännu var tillåtet att skjuta arbetare.

Kerstin Thorvall har skrivit en roman som bågnar av ilska och berättarglädje, en stridsskrift som gör mig uppåt värre. Göran Greider, Dagens Nyheter.

Så har då Thorvall åstadkommit en bok om människans förbjudna drifter, om hopplöshet och längtan, om fåfäng strävan, om fåfängt hopp och om lyckan av att vara till. Magnus Brohult, Svenska Dagbladet.

 

 


Trosell, Aino
Hjärtstocken.

Ordfront, 1979

Nu öppnas Varvets pulsådror. Frivilligt förmås arbetare och tjänstemän lämna den en gång så självklara tryggheten, till en framtid i tidsbegränsade nedläggningsföretag. Trygghetslagar sätts ur spel. Det finns ingen väg tillbaka. De som bestämmer vet detta. För dem är Varvet bara en mjölkko som gått i sin. Men för människorna som arbetat där är hon allt som livet rört sig kring och kanske går ut på. Arbetet.

Med sin nya roman Hjärtstocken skildrar Aino Trosell människorna och utvecklingen på ett av varven i Göteborg.

Med intensitet och ömhet fångar hon på en säker prosa några av de mest väsentliga problemen för människorna i dag – oron inför framtiden.

Hjärtstocken är en roman om Sverige inför 1980-talet skriven av en av dem som själv i högsta grad är delaktig.

 

 


 

Aino Trosell
Offshore

En bok för alla AB, 2002

Ett modernt äktenskapsdrama men också en intensivt spännande berättelse om livet ute på oljefälten i Nordsjön. Om mannens ständiga frånvaro, på farliga dykuppdrag i Nordsjön och om hustruns vardagsslit med barn och gamla.

 

 



Aino Trosell
Samnanger

Ordfront, 1983

Detta är en roman om längtan. Isak föds in i en kall värld. Det är långa vintrar och långt mellan människorna. Han längtar söderut. Hans längtan bär honom genom den kulna barndomen. En dag sticker han. Hur gick det för han Isak, Britts pojk – en av de tusentals stockarna som älvarna barn ner mot städerna i början av sextiotalet? I sin tredje roman skildrar Aino Trosell Isaks uppväxt och utveckling från barndomen i norra Dalarnas skogar till det sjudande arbetslivet i sextiotalets Göteborg.

Varvens orderböcker är ännu fyllda… När fartyget Samnanger en dag i maj 1971 springer i luften i flytdockan undgår Isak av en tillfällighet döden. Men ändå är katastrofen en sorts slutpunkt i hans liv. Aino Trosell har tidigare bland annat arbetat som socialassistent. Sedan åtta år är hon svetsare. 1978 debuterade hon som författare med romanen Socialsvängen. Året därpå kom Hjärtstocken, som utspelar sig i varvsmiljö. Om Socialsvängen skrev Bernt Eklundh i GP: ”Socialarbetarna har fått sin Sara Lidman… Hennes roman bör ge eko över hela landet.”

 
 



Åke Wassing
Dödgrävarens pojke (1958)
Slottet i dalen (1960)
Grimman (19639
Gropen i skogen (1965)
 

Åke Wassing
Dödgrävarens pojke
(1958)

En bok för alla, 1985

När Wassing i Dödgrävarens pojke reder ut omständigheterna kring sin barndom – med hjälp av intervjuer, gamla protokoll samt den egna fantasikraften – återskapar han samtidigt en hel epok i den svenska landsbygdshistorien.

Han tar oss med till ett Sverige med backstugor och fäbodvallar och fattighus, med banvakter, kolare och drängar: han för oss till ett samhälle där folk fick klara upp sina inbördes relationer bäst de kunde, utan hjälp av psykologer; han visar upp en verklighet där byskvaller och knappa materiella villkor i mycket formade människors öden.

Men sammantaget ger han också bilden av ett Sverige med många färgstarka, originella karaktärer. Hans berättelse om detta svunna land äger stor sinnlig kraft, medmänsklig förståelse och – all tragik till trots – en icke ringa dos gott humör. ”Åke Wassings första bok (Dödgrävarens pojke) var något av ett underverk…” Folke Isaksson, DN. ”I sin stora debutroman Dödgrävarens pojke tecknade Åke Wassing med omsorgsfullhet och kärlek en sjuårig pojkes väg genom fattigdom och skilsmässokonflikter till fosterhem och slutligen fattighus… Trots sin massivitet kändes boken aldrig tung – det fanns en inre kompositionell rörlighet som gav liv och spänning åt skildringen.” Björn Julén, SvD

 

 



Sven Wernström
Trälarna

Gidlunds, 1973

”Trälarna” är en ungdomsbok av Sven Wernström. Det är en spännande och sensuell skildring av fem fattiga ungdomars liv under medeltiden. Detta är första delen om ungdomar ur svensk underklass under tusen år.

Serien innehåller:
Trälarna 1973
Trälarnas söner
1974
Trälarnas döttrar
1974
Trälarnas kamp
1975
Trälarnas uppror
1976
Trälarnas vapen
1977
Trälarnas fruktan
1978
Trälarnas framtid
1981

 

 



Albert Viksten
Eld  och bröd
(1948)

ABF Mellannorrland/PMB Bokkonsult AB, 1989

Eld och bröd är en självbiografisk roman i vilken Albert Viksten berättar om sina ungdomsår. Han tecknar kärleksfulla och nyanserade porträtt av sina föräldrar, men framför allt står 20-åringen Per Erik – Vikstens alter ego – i centrum för berättelsen. Per Erik får tidigt börja arbeta och hjälpa till med försörjningen av en stor syskonskara.


Han blir kolare, och snart finner man honom fångad i den sägnernas skräckvärld av oknytt och troll som hör kolaren till. Han är själv lika explosiv och nyckfull som milan han vaktar. Per Erik har diktarfantasi, och hans fantasivärld är befolkad av lockande, mytiska väsen. Men även sinnevärlden har sina lockelser. Han möter två flickor: Ester, som är vild och hetblodig, och Maria, blid som en madonna, talande till den romantiska sidan hos Per Erik. Eld och bröd blir på det sättet skildringen av ung kärlek och drömsk romantik lika väl som av kolarens sotiga och ansträngande vardag.

 
 


Birger Vikström
Att vara dräng

Trend Pocket, 1976

Det var ett slitgöra att vara dräng – och inte blev det bättre av att direktörsfrun, som basade på utgården, hade skarp tunga och stark vilja, när det gällde att få arbeten utförda i stall och på åker. Då var det nästan bättre att jobba i skogen, som framgår av bokens andra berättelse. Men kraven på sammanhållning var höga, ingen fick maska om det skulle bli någon förtjänst av det hårda slitet.

 

 


 

Birger Vikström
De lyckliga åren
(1954)

Rabén & Sjögren, 1974

Birger Vikström berättar här om människorna i byn Stenliden långt inne i övre Norrlands ödemarker. Händelserna utspelas för inte så särskilt länge sedan, men det var en värld av fattigdom och slit som bokens unga huvudperson växte upp i.

 

 



Herta Wirén
En bit bröd med Anna.
(1975)
Dofta vildblomma röd.
(1977)

Tiden, 1987

Med hjälp av mina böcker försöker jag göra kvinnors historia synlig”, har Herta Wirén sagt vid ett tillfälle, och med sviten om Elsas liv, i fem volymer, har Herta Wirén skapat en bred och innehållsrik skildring av en ung kvinnas bildningskamp men också ett kärleksfullt och psykologiskt trovärdigt porträtt av Elsa.


I föreliggande volym, som omspänner de två första titlarna i sviten, En bit bröd med Anna och Dofta vildblomma röd, får vi lära känna det klarögda barnet Elsa som i hägnet av en harmonisk arbetarfamilj i små omständigheter växer upp till en begåvad och självständig flicka, med en stark läs- och bildningshunger och en vilja att förändra det som är fel och orättvist omkring. Herta Wirén förmår förmedla miljöer och vardagssituationer, arbets- och livsvillkor från en tid som några minns och vi andra behöver och gärna vill läsa om.

 
 

 

Rudolf Värnlund
Hedningarna som icke hava lagen

Tiden, 1936

 


Skicka E-post till
info@bokskatter.se med frågor eller synpunkter på denna webbplats.
Copyright © 2013
Webbplatsen är uppdaterad: 2013-01-04